Idag publicerade vi en artikel i tidskriften Behaviour Research and Therapy med titeln “Stepped care versus face-to–face cognitive behavior therapy for panic disorder and social anxiety disorder: Predictors and moderators of outcome”.
Sedvanlig kognitiv beteendeterapi, där patient och terapeut träffas en gång i veckan, brukar oftast ge goda effekter. De allra flesta patienter skulle också – om de själva fick önska – välja psykoterapi där man träffas snarare än internetbaserad dito. Varför finns då internetbaserade behandlingar?
En anledning är att det för vissa kan vara just frånvaron av ögonkontakt som gör att man vågar söka behandling. För andra kan det vara praktiska omständigheter som är viktigast. Exempelvis behöver man inte ta ledigt från jobbet och fysiskt ta sig till en terapilokal på andra sidan stan. En annan viktig anledning är att terapeuten kan hjälpa tre gånger så många patienter på samma tid. Men är det lika effektivt? Ja, enligt vår metaanalys uppnår man samma resultat. Men det är förstås på gruppnivå, och kan inte generaliseras till varje enskild individ.
Politikerna i England har länge förespråkat så kallad ”stepped care”. Alltså att man stegvis ökar behandlingsintensiteten. Man börjar med något som nästan inte kostar något (t ex en broschyr). Blir man inte hjälpt av den stegar man upp insatsen för att i slutändan ha en mycket exklusiv och allomfattande behandling. Principen är att man bara ska ge lägsta effektiva omhändertagandenivå för respektive person. Anledningen är förstås för att spara pengar. Denna strategi kan initialt verka både logisk och bra – men det finns potentiella nackdelar. För varje gång en patient misslyckas med sitt behandlingssteg finns risk att den känner sig dum eller börjar tappa hoppet (”jag är ett obotligt fall”). I teorin skulle det till och med kunna vara så att den behandlingsintensitet som först skulle ha behövts för att nå målet nu måste justeras upp efter alla nya erfarenheter av misslyckanden. Vi ville ta reda på hur det förhåller sig.
Tillsammans med norska kollegor designade vi en studie som skulle undersöka effekten av stegvis vård. Totalt rekryterades 173 patienter med paniksyndrom eller social fobi från norska öppenvårdsmottagningar. Hälften av patienterna lottades till att direkt få sedvanlig kognitiv beteendeterapi (12 sessioner med samma terapeut). De andra hälften lottades till stegvis vård. Den stegvisa vården bestod först av en 90-minuters psykoedukation (dvs information om vad som händer i kroppen vid ångest och annan baskunskap kring sitt problem). Om patienten inte fick tillräcklig hjälp stegades insatsen upp och patienten fick tillgång till internetbaserad KBT under 10 veckor. Om inte heller det var tillräckligt erbjöds personen 12 sessioner med sedvanlig KBT där patient och terapeut träffades en gång i veckan.
Resultatet är relativt komplicerat och låter sig inte enkelt sammanfattas, men en svepande slutsats är att det i vissa fall kan vara så att stegvis vård är sämre än att få en mer omfattande behandling direkt. Detta gäller särskilt personer med låg social funktionsförmåga med samtidiga personlighetssyndromsproblem (kluster C).
Läs artikeln i sin helhet:
Haug, T., Nordgreen, T., Öst, L.-G., Kvale, G., Tangen, T., Andersson, G., Carlbring, P., Heiervang, E. R., & Havik, O. E. (2015). Stepped care versus face-to–face cognitive behavior therapy for panic disorder and social anxiety disorder: Predictors and moderators of outcome. Behaviour Research and Therapy, 71, 76-89. doi: 10.1016/j.brat.2015.06.002