Rubriken är långt ifrån den mest terapeutiska. Faktum är att all behandling vid specifik fobi utgår från klienten. Syftet med ensessionsbehandlingen är alltså att under kontrollerade former och i små steg exponera klienten för det fobiska objektet. Detta för att hen ska ges möjlighet att upptäcka att de konsekvenser hen är rädd för inte blir följden.
Det är faktiskt få personer som söker hjälp för sin spindelfobi. Huvudanledningen är att man som patient tror att det är en slags ”chockterapi”. Alltså att terapeuten plötsligt tar fram en spindel och kastar den i knät på patienten. Så går det absolut inte till! Terapeuten kommer aldrig att göra något oförutsett i terapirummet, utan kommer att beskriva för patienten vad som kommer att hända, sedan demonstrera det, och till sist få patientens tillåtelse att göra det. Det gradvisa närmandet sker alltså under kontrollerade former och patienten blir aldrig överraskad utan vet vad nästa steg blir och är också med på att just det ska vara nästa steg.
En annan vanlig rädsla som många spindelfobiker har, är att de kommer att bli utsatt för en mycket hög ångestnivå, och under så lång tid, att de inte kommer att klara av det, fysiskt eller psykiskt. Vissa fruktar exempelvis att de kommer att få en hjärtattack och dö av sin ångest. Även detta är en felaktig föreställning. Visst kommer exponeringen att vara högre än en vanlig vardag, men man kommer inte att slå sitt personliga ångestrekord. Detta eftersom exponeringen kommer att vara planerad, kontrollerad och öka gradvis.
KBT vid spindelbehandling är riktigt effektiv. Efter en 1-sessionsbehandling är i genomsnitt 89% kliniskt signifikant förbättrade. När man följer upp efter ett år är motsvarande siffra 93%
Videon på journalisten (se nedan!) som testar en spindelsimulator är alltså ett bra exempel på hur behandlingen INTE kommer att gå till. Och det är ju inte heller behandlingsprogrammet hon testar utan en sekvens som är utformad för att vara så otäck som möjligt.
