Allan Linner är “Radiopsykologen” i Sveriges Radio P1. I ett reportage i Godmorgon, världen! i lördags tog journalisten Katarina von Arndt upp fenomenet att ge och att ta emot psykologiska samtal i media.
Som framgår av reportaget nedan finns det flera fördelar med denna typ av program givet att de är seriösa (snarare än karikatyrer av “galna” psykologer i dramaserier, t ex Basic instinct). En av de saker som talar för denna typ av program är det faktum att de allra flesta personer med psykologiska besvär inte söker behandling. Istället letar man efter information på nätet eller tar del av ämnena i massmedia (t ex genom det goda exemplet Fråga Insidans experter).
Genom att se eller lyssna på en offentlig terapi (som radiopsykologen, Dr. Phil eller Par i terapi) kan man få upp ögonen för att det man brottas med går att få hjälp med. Det normaliserar och validerar. Man är inte ”störd” utan inser att man har ett problem som det går att få hjälp med. Det bidrar förhoppningsvis till mindre stigma i samhället och hopp väcks. Radiopsykologen har visserligen funnits i många år i Sverige, men mer känd är förmodligen Dr. Phil. Denna amerikanska tv-show har varit föremål för en hel del studier.
Exempelvis bygger en vetenskaplig artikel på att man detaljanalyserat en hel säsong av Dr. Phil (28 avsnitt). Man säger bland annat att man kan få en slags relation till Dr Phil. Man spenderar ju sannolikt mycket mer tid att lyssna på honom än en vanlig läkare/psykolog. Detta kan för vissa internaliseras. Det vill säga personerna tänker ”Vad skulle Dr Phil/radiopsykologen säga i denna situation?”. På så vis bär de med sig ett (förhoppningsvis) klokt förhållningssättet i olika situationer.
Kritik som riktas mot Dr. Phil är att han ger motstridiga råd. Å ena sidan är han för jämställdhet, samtidigt som han uppmuntrar till stereotypa könsroller. Han förhåller sig även helt neutral vid parterapi även i förhållanden där det förekommer våld (dvs där den ena partnern slår den andre).
En annan artikel har analyserad vad som faktiskt tas upp i Dr. Phils program. Slutsatsen var att vissa ämnen är mer populära (mer tv-mässiga!?) att ta upp än dess förekomst i verkligheten. På så vis riskerar allmänheten att få en snedvriden bild av vad som är människors vanligaste problem. Exempelvis tas depression och tvångsproblematik upp långt mycket oftare än vad prevalensen är i normalpopulationen medan social fobi och impulskontrollsstörningar nästan sopas under mattan (menar artikelförfattarna).[lightbox link=”https://vimeo.com/114176756″ thumb=”http://www.carlbring.se/wp/wp-content/uploads/2017/02/DrPhil-300×169.jpg” width=”300″ align=”right” title=”” frame=”true” icon=”video” caption=””]
När jag intervjuades i radioreportaget sa jag att det finns många stora fördelar med denna typ av program, samtidigt pekade jag även på motsatsförhållanden och potentiella risker. Tyvärr klipptes detta bort. Jag menade att det finns minst två potentiella dilemman.
Det första är att det blir en balansgång mellan att göra en ”bra show” å ena sidan och vad som är bäst för klienten å andra sidan. Kanske skulle det i vissa fall vara bättre att gå mer varsamt fram (men då på bekostnad av tråkigare TV). Ett sätt att ändå behålla ett för klienten lagom tempo är att i efterhand klippa bort ”onödig” tystnad eller för lyssnarna icke-relevanta sidospår. Nackdelen blir förstås att inslaget blir för tillrättalagt, något som då ger en felaktig bild av hur psykologisk behandling faktiskt går till.
Ett annat dilemma är hur personen känner sig när det gått en tid sedan showen. Hur tänker man själv kring sin medverkan och hur har man bemötts av vänner och bekanta som tagit del av berättelsen? Ångrar man sig? Kan man ångra sig? Enligt en dom i EU-domstolen (C-131/12, ”Costeja-domen”) från år 2014 är det möjligt för personer att begära att sökmotorer som exempelvis Google tar bort resultat för sökfrågor. Detta är dock inte alltid så lätt. Vad tycket du om psykologisk behandling i det offentliga?