Negativa effekter av psykologisk behandling har tills nyligen varit ett ganska outforskat område, men har på senare tid uppmärksammats mer. Systematiska översikter av randomiserade kontrollerade studier har visat att 5–10 % av patienter med depressions- och ångestdiagnoser försämras under studiens gång. Däremot försämras fler av deltagarna som är på väntelista och inte mottar behandling, något vi skrivit om tidigare. Vissa studier har istället tittat på biverkningar av psykologisk behandling. Men man skulle kunna prata om en tredje kategori av negativa effekter, nämligen utebliven behandlingseffekt. Genom att lägga tid och möda på en overksam behandling, kan patienten sägas ha haft försämrade möjligheter att få verksam hjälp.
Vid systematisk genomgång av tidigare studier har man sett att runt hälften bedöms svara på KBT-behandling. Däremot finns det idag ingen samsyn kring vad det innebär att en patient svarat på behandlingen. Olika studier använder idag olika kriterier, vissa utgår från diagnostiska kriterier medan andra utgår från mått på statistiskt säkerställd förändring (till det bättre). De flesta studier inom detta område har tittat på hur många som svarar på behandlingen och utifrån det dragit slutsatser om andelen som inte svarat. Vi ville i vår studie fokusera just på de som inte svarar och se hur stor andel de utgör. Eftersom mycket trots allt tyder på att behandlingseffekten uteblir hos en relativt stor andel skulle det även vara värdefullt att förstå mer om vilka faktorer som riskerar att leda till utebliven effekt, vilket vi också tittade närmare på i den här studien.
Vi använde oss av data från 29 IKBT-studier med totalt 2 866 deltagare. Tre kategorier av diagnoser behandlades: ångest, depression och övriga (erektil dysfunktion, spelberoende och relationsproblem). Som nämndes ovan är det inte helt givet hur man ska definiera ”icke-svar” på behandling. Vi valde att använda oss av Reliable Change Index, RCI. Med RCI beräknas hur stor en uppmätt förändring behöver vara för att den ska bedömas vara tillförlitlig, alltså med andra ord att det ska vara mycket osannolikt att få det mätvärdet om inte en verklig förändring ägt rum. RCI kan dock beräknas på lite olika sätt beroende på var man sätter gränsen för tillförlitligheten. Är man mer konservativ riskerar man att missa små förändringar, är man å andra sidan mindre strikt riskerar man att räkna med förändringar som i själva verket inte speglar verklig förbättring. Vi valde att använda flera beräkningssätt för RCI för att se hur det påverkade resultaten.
Vi kunde se att med den mest konservativa beräkningsmetoden för RCI bedömdes 26,8 % inte ha svarat på behandlingen medan andelen ”icke-svarande” enbart var 11,3 % för den minst konservativa metoden. Lägst andel med utebliven effekt fanns i behandlingar av specifika fobier, spelberoende och depression (ca 3–10 %) medan erektil dysfunktion och ångestdiagnoser hade högre andel patienter som inte svarade behandlingen (ca 56–74 %). Förutom diagnos såg vi två andra faktorer som kunde kopplas till ökad risk att inte svara på behandlingen. En högre symtomgrad vid behandlingsstarten ökade risken, och det var även större risk för män än för kvinnor att inte få behandlingseffekt.
Den här studien ger en fingervisning om hur många, och vilka, som inte förbättras vid IKBT-behandling. Men det blir samtidigt tydligt att det behövs mer forskning kring hur man bäst mäter behandlingssvar. De olika beräkningsmetoderna för RCI ledde till signifikanta skillnader av andelarna med utebliven effekt, och man skulle behöva undersöka vilken metod som är mest kliniskt relevant – alltså som bäst speglar en nivå av utebliven effekt som patienten upplever som negativ.
Text: Hedvig Nettelblad
Foto: Andrea Piacquadio
Läs artikeln i sin helhet (open access):
Rozental, A., Andersson, G., & Carlbring, P. (2019). In the Absence of Effects: An Individual Patient Data Meta-Analysis of Non-response and Its Predictors in Internet-Based Cognitive Behavior Therapy. Frontiers in Psychology, 10(589). doi:10.3389/fpsyg.2019.00589