Rädsla att tala inför folk (PSA – Public Speaking Anxiety) är en mycket vanlig fobi. En tredjedel av befolkningen upplever stark ångest i samband med att tala framför publik. Ytterligare en tredjedel känner att social fobi har en negativ påverkan på deras vardag.
Flera oberoende studier har visat på virtual reality (VR) som en effektiv metod för exponering i samband med social fobi. Virtual Reality är en typ av hårdvara som i grunden består av ett par heltäckande glasögon som blockerar ut omvärlden. Inuti finns inbyggda skärmar vars bilder följer huvudets rörelser och möjliggör djupseende. Därmed simuleras verkligheten. VR är ett lovande virtuellt alternativ till exponeringsterapi eftersom att det löser många av de logistiska problem som kan uppstå i verkligheten då man vill vänja personen med fobi för det stimuli den upplever som obehagligt (t.ex. att för en person med scenskräck anlita en stor publik i terapeutiskt syfte). Det är också en lovande teknik på så sätt att det finns potential att skräddarsy upplevelsen (genom att programmera om scenariot i VR), för att ge en personanpassad behandling.
I en svensk studie från 2020 testades ett utvecklat VR program som simulerar en stressframkallande social situation (tal inför publik) och undersökt dess effekter under ett terapi-program för personer med social fobi. Enligt forskarteamet är denna studie först i världen med att undersöka effektiviteten av exponeringsterapi via VR i en rutinartad miljö, genomfört av KBT-terapeuter utan tidigare klinisk erfarenhet av VR. Experimentet har utförts med en AB single subject-design där deltagarna utgjort sin egen kontroll.
Ett av urvalen till experimentet bestod av klienter som redan gick i behandling för social fobi hos den privata KBT-kliniken där experimentet skulle utföras. Dessa klienter blev av sin terapeut tillfrågade om att delta i det nya VR-programmet. Andra försöksdeltagare blev specifikt värvade till experimentet via internet–annonser och annan media angående social fobi och VR-behandling. Tillsammans fick deltagarna svara på en enkätundersökning online. Lämpliga deltagare blev kontaktade via telefon och fick genomgå diagnostiska intervjuer. Totalt var 23 personer inblandade och 19 av dem genomförde hela experimentet.
Deltagare i programmet skulle a.) vara 18 år fyllda, b.) tala och förstå tillräcklig svenska, c.) ha stabil internetåtkomst, d.) kunna ta sig till kliniken i experimentets början och e.) kunna tillgodose kostnaden på 3900 SEK.
De fick inte ha a.) problem med balans, b.) problem med djupseende, c.) en svår psykisk störning som kräver särskild omsorg, d.) en pågående psykoaktiv medicinering eller e.) pågående eller planerad terapi under programmets gång.
Utöver dessa kriterier skulle deltagarnas resultat på den 17- till 85-gradiga skalan Public Speaking Anxiety Scale (PSAS) vara mer eller lika med 60.
Försöksdeltagarna gick igenom en tre-timmars VR-behandling utförd av en KBT-psykolog som utbildats i programmets funktioner. En vecka senare började ett fyra-veckorsprogram via online-plattformen Iterapi, där viktiga punkter och lärdomar ur behandlingen återupprepades och en in-vivo-exponering (exponering i verkligheten) uppmuntrades genom planering och utvärdering av psykolog. En slutgiltig utvärdering tog plats under den fjärde veckan och resultaten följdes upp under kommande 3 månader.
Under VR-behandlingen fick deltagaren träda in i en simulerad social situation via VR-modulen, där en publik av datorstyrda avatarer befann sig framför personen. Deltagaren skulle då framföra tal-övningar framför sin publik, både naturliga (som att presentera sig själv) och artificiella (som att i snabb följd säga ord som börjar på en specifik bokstav). Simuleringen styrdes av deltagande psykolog eller av deltagaren själv genom att modifiera parametrar som längd på simulationen, omgivning (konferensrum, mötesrum, klassrum) och humör på publik (buandes, glada, arga etc.) Avsikten med manipulationen var att deltagaren skulle få en känsla av kontroll och kunna anpassa situationen efter hens egen specifika fobi. Psykologerna gjorde mer och mer anpassade tal-övningar mot slutet av sessionen, det också för att rikta in uppgiften på deltagarens specifika fobi. Under uppgiftens gång hade VR-programmet spelat in deltagarens röst och dess huvudrörelser. Efter tal-övningarna blev deltagaren placerad i publiken där hen kunde se och höra ”sig själv” som avatar utföra sitt nyligen avslutade tal på den plats hen just stått på. Innan och efter varje tal-övning fick deltagaren bedöma sin egen insats (QUALITY), sin stressnivå (SUD) och förekomsten av katastrof-tankar (CBE) på en skala från (1-100). Efter att ha sett sig själv tala från publikens perspektiv gjordes ytterligare en sådan bedömning.
För att mäta effekten av behandlingen så undersöktes deltagarnas PSAS-värde åtta gånger under behandlingens gång, samt en sista gång tre månader efteråt.
För att mäta en bredare klinisk presentation av social fobi, använde forskarna The Liebowitz Social Anxiety Scale Self-Rated (LSAS-SR) och Brief Fear of Negative Evaluation (B-FNE) och för att mäta depressions- och ångestsymptom användes The Patient Health Questionnaire 9-item (PHQ-9) och Generalized Anxiety Disorder 7-item (GAD-7). Till sist användes the Brunnsviken Brief Quality of life scale (BBQ) för att mäta subjektiv livskvalitet. Dessa sekundära mätningar togs vid screening, efter VR-sessionen, efter den färdiga behandlingen och efter tre månader sedan behandlingen avslutats.
19 deltagare genomförde experimentet och tabellen nedan visar på värdena av deras olika mätningar. I alla variabler förutom PHQ-9 och BBQ ser man en tydlig minskning genom experimentets gång. Mätningarna som genomfördes tre månader efteråt visade ingen skillnad från de sista värdena i tabellen, men dessa analyser bör enligt forskargruppen tolkas försiktigt.
Forskargruppen lägger i diskussionen fram en hypotes om att VR-exponeringen är mindre fysiologiskt påfrestande än en verklig exponering, eftersom många av de mest vanliga katastrof-tankarna relaterat till att tala inför publik bottnar från en rädsla att bli sedd kritiskt av andra människor. Sådana känslor kan vara svårt att frammana när deltagarna vet att publiken inte består av verkliga människor. I detta experiment är minskningen av parametern rädsla för negativ bedömning av publik särskilt svag om man jämför med andra parametrar, vilket stödjer hypotesen. Istället tolkas resultatet som att VR-exponering snarare verkar genom att motbevisa katastroftankar om talarens egna insats.
Forskarna pekar på brister med experimentet, däribland dess låga antal deltagare samt möjligheten att deltagarna modifierat sin VR-upplevelse via de olika inställningarna (publikens humör, omgivning, längd) för att uppleva minsta möjliga obehag. De menar att framtida forskning bör jämföra modifierbar med icke-modifierbar VR-behandling för att frångå denna möjlighet. Ett till område för framtida forskning är att undersöka en social VR-situation där andra, verkliga personer kan delta online som publik.
Slutsatsen är att exponering via VR är en effektiv och billig metod för att behandla personer med fobi, och då i synnerhet för personer med scenskräck då en verklighetsbaserad exponering med riktig publik är särskilt svårt och dyrt att administrera. Det öppnar också upp terapi–möjligheter utan inblandning av terapeut. Ett scenario hade kunnat vara en automatisk VR-behandling på till exempel vårdcentral. En annan möjlighet är att genomgå terapin hemifrån, så länge man har tillgång till ett VR-set.
Text: Jonathan Johansson
Foto: Speakning place, Mimerse AB
Läs artikeln i sin helhet:
Lindner, P., Dagöö, J., Hamilton, W., Miloff, A., Andersson, G., Schill, A., & Carlbring, P. (2021). Virtual Reality exposure therapy for public speaking anxiety in routine care: a single-subject effectiveness trial. Cognitive Behaviour Therapy, 50(1), 67-87. doi:10.1080/16506073.2020.1795240