I en studie som idag publiceras i Journal of Consulting and Clinical Psychology undersöker vi om man hjälpa anhöriga till spelare som inte vill söka behandling. I etikansökan skrev vi: I Sverige deltar årligen omkring 70 % av den vuxna befolkningen i spel om pengar. Av hela befolkningen klassas omkring 2 % som problemspelare. Detta innebär att deras spelande leder till negativa konsekvenser, t.ex. sociala, ekonomiska eller hälsomässiga. Problemspelande medför inte bara negativa konsekvenser för spelaren, även deras anhöriga drabbas. Statens folkhälsoinstitut har uppskattat att omkring 270 000 personer bor tillsammans med en problemspelare, varav 76 000 är barn. Men betydligt fler än de som bor ihop med problemspelare far illa. Forskare har uppskattat att varje problemspelare kan ha en negativ inverkan på upp till 8 till 10 personer.
Flera studier har visat att anhöriga till problemspelare drabbas av allvarliga negativa konsekvenser. De vanligaste konsekvenserna som rapporteras är: dålig ekonomi, dåligt klimat i familjen, bråk och lögner. Anhöriga till problemspelare löper högre risk att utsättas för våld i nära relationer. Utöver detta beskriver de anhöriga stressrelaterade och känslomässiga problem som huvudvärk, sömnproblem, depression samt oro och ångest. Vi ville undersöka om man kan hjälpa denna grupp.
Totalt rekryterade vi 100 anhöriga som lottades till ett internetprogram fördelat på nio moduler eller en väntelista. Resultatet visade att personerna som lottats till internetprogrammet ökade sin psykologiska välmående och tillfredsstllelse med relationen till spelaren samtidigt som ångest och nedstämdhetskänslor minskade. Tyvärr hade programmet ingen större inverkan på spelarens benägenhet att själv söka behandling.
Läs artikeln i sin helhet (open access):
Magnusson, K., Nilsson, A., Andersson, G., Hellner, C., & Carlbring, P. (2019). Internet-delivered cognitive-behavioral therapy for significant others of treatment-refusing problem gamblers: A randomized wait-list controlled trial. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 87(9), 802-814. https://doi.org/10.1037/ccp0000425
[lightbox link=”http://www.carlbring.se/wp/wp-content/uploads/2019/08/20190710_185132-e1566199399121.jpg” thumb=”http://www.carlbring.se/wp/wp-content/uploads/2019/08/20190710_185132-e1566199399121-768×1024.jpg” width=”768″ align=”center” title=”” frame=”true” icon=”image” caption=””]