Idag försvarar Mårten Tyrberg sin doktorsavhandling – Bringing psychological treatment to the psychiatric ward: Affecting patients, staff, and the milieu – vid Psykologiska institutionen, Stockholms universitet.
Jag och Tobias Lundgren har varit handledare och opponent är professor Gillian Haddock från Manchester. I betygsnämnden ingick docent Lena Flyckt (Karolinska Institutet), professor Arto Hiltunen (Karlstads universitet), docent Åsa Murray (Specialpedagogiska institutionen, Stockholms universitet) samt docent Ewa Mörtberg (Psykologiska institutionen, Stockholms universitet). Professor Stephan Hau var ordförande.
Sammanfattning av avhandlingen:
En psykiatrisk heldygnsvårdavdelning är en komplex miljö. Komplexiteten har delvis att göra med svårighetsgraden i patienternas lidande. Det handlar ofta om problematik som psykos, självskadebeteende, missbruk och självmordsbenägenhet. Faktum är att patienterna ofta har en kombination av dessa svårigheter. Detta gör det mycket svårt att bedriva effektiv behandling. Delvis har komplexiteten att göra med själva kontexten. Inskrivningar och utskrivningar sker ofta snabbt, och ibland oväntat. Personal på avdelningen förväntas hantera utmanande beteenden av olika slag, och de uppvisar relativt höga nivåer av utbrändhet och annan arbetsrelaterad ohälsa. Dessutom är avdelningarna ofta bemannade av hyrpersonal, vilket leder till bristande kontinuitet i vården. Detta bidrar ytterligare till svårigheterna med att bedriva effektiv behandling. På en typisk svensk heldygnsvårdavdelning består behandlingen av medicinering, omvårdnad, observation och hantering av diverse riskbeteenden. Psykologisk behandling ingår sällan rutinmässigt som en del av behandlingen. Det finns dock goda vetenskapliga skäl, baserade på empirisk forskning, att använda psykologisk behandling i form av kognitiv beteendeterapi (KBT) i olika former som tillägg till den sedvanliga vården på avdelningen. Mycket pekar också på att psykosociala interventioner som förmedlas av speciellt utbildade sjuksköterskor på avdelningen har potential att påverka patienterna i positiv riktning. Även handledning av personalgruppen på avdelningen tycks ha goda effekter.
Det övergripande syftet med denna avhandling var att undersöka om det är genomförbart, och om det är effektivt, att använda acceptance and commitment therapy (ACT), en KBT-baserad terapimodell, som en brett implementerad intervention i den psykiatriska heldygnsvårdkontexten. ACT utvärderades i totalt tre studier, dels som korttidsterapi i individuellt format, och dels som psykologiskt förhållningssätt till vardagliga interaktioner med patienter, utprövat av sjuksköterskor och skötare på en avdelning för psykospatienter.
I studie I fick patienter (n = 11) med psykosdiagnos i genomsnitt två sessioner ACT under avdelningsvistelsen. Dessa patienter jämfördes med en kontrollgrupp (n = 10) som endast fick sedvanlig avdelningsvård. Resultaten visade att gruppen som fick ACT i tillägg till den sedvanliga vården uppvisade en signifikant lägre risk att återinläggas under en fyra månaders uppföljningsperiod, jämfört med kontrollgruppen. I resultaten noterades också en trend mot högre grad av värde-baserat leverne i ACT-gruppen, jämfört med kontrollgruppen.
I studie II utvärderades effekten av en kort ACT-utbildning på medlemmar i avdelningspersonalen (n = 20) och på patienter (n = 9). Utbildningen var skräddarsydd för personalgruppen och syftade till att introducera ACT som ett förhållningssätt i det vardagliga mötet med patienter. Efter totalt 12 timmar ACT-utbildning uppvisade personalgruppen en smärre ökning i arbetsrelaterad psykologisk flexibilitet, jämfört med innan ACT-utbildningen. En icke-randomiserad kontrollgrupp (n = 18) uppvisade i stället en smärre minskning. De patienter som vårdades på avdelningen efter personalens utbildning uppvisade en smärre ökning i psykologisk flexibilitet under vårdtiden, medan de patienter som vårdades innan utbildningen uppvisade en smärre minskning. I bägge fallen var dock skillnaderna att betrakta som små (icke-signifikanta i statistisk mening). Studien undersökte vidare förändringar i ACT-konsekvent beteende hos medlemmar i personalgruppen, i en multipel baslinje single subject-design. I resultaten noterades både förväntade och icke förväntade beteendemönster.
Studie III utvärderade användbarheten i ACT-modellen som ett förhållningssätt i dagliga interaktioner med patienter, ur sjuksköterskors och skötares (n = 10) perspektiv. Med hjälp av kvalitativ innehållsanalys konstaterades att personalen upplevde modellen som användbar för att hantera patienters lidande, för att berika sedvanliga avdelningsuppgifter, och för att handskas med egen stress. Upplevda svårigheter handlade om tidsbegränsningar, det faktum att modellen uppfattades som komplex, och det faktum att patienterna var svårt psykiatriskt sjuka.
Sammanfattningsvis bidrar denna avhandling till forskningsunderlaget för ACT som behandling vid psykos i heldygnsvårdmiljö. Den visar att det är genomförbart att implementera ACT-behandling både i individuell form och i form av personalträning på en typisk heldygnsvårdavdelning i Sverige. Den visar dock också på utmaningar i implementeringen i en så pass komplex miljö, både vad gäller hur behandlingen bedrivs och hur den kan utvärderas.