En fråga som länge har diskuterats inom psykoterapiforskning är om terapeuter automatiskt blir bättre med ökad antal år i yrket. Goldberg och kollegor (se referens nedan) fann, i sin stora longitudinella studie, att terapeuter inte nödvändigtvis förbättrar sina behandlingsresultat med tiden. I själva verket visade de att resultaten ibland till och med försämrades. Detta väcker frågor om vad som verkligen förbättrar terapeuters effektivitet och hur vi bör designa vidareutbildningsinsatser för terapeuter.
Det låter kanske nedslående att mer erfarenhet inte automatiskt ger bättre resultat, men det är här som det mycket omdiskuterade konceptet deliberate practice kommer in i bilden. Tanken är att psykoterapeuter, precis som en pianist, kan bli bättre på sitt arbete genom att medvetet öva på specifika och viktiga aspekter av sin yrkesutövning. Under senare år har det publicerats böcker som beskriver hur terapeuter kan använda deliberate practice för att förbättra sina färdigheter, både inom kognitiv beteendeterapi (bokexempel) och psykodynamisk terapi (bokexempel). Vi ville därför testa om övning verkligen ger färdighet även inom psykoterapi!
Vår forskargrupp har nyligen publicerat en studie som undersöker effekten av ett åtta veckor långt deliberate practice-program för KBT-terapeuter, och resultaten var minst sagt överraskande. Istället för att förbättra den terapeutiska alliansen mellan terapeut och patient, visade studien att patienternas skattningar av alliansen faktiskt minskade efter kursen. Det betyder att patienterna efter kursen kände att relationen till terapeuten försämrades (!) jämfört med hur de upplevde den innan.
Studien omfattade 37 svenska terapeuter som randomiserades till en av två grupper: en grupp som deltog i deliberate practice-kursen och en kontrollgrupp på väntelista. Patienterna till dessa 37 terapeuter fick anonymt skatta den terapeutiska alliansen både före och efter kursens avslutning. Sammanlagt samlades 128 skattningar in vid baslinjen och 71 efter kursens avslutning.
Deliberate practice, som bygger på strukturerad övning med feedback och repetition, har visat sig vara effektivt inom områden som musik och idrott. Inom psykoterapi är dock forskningen fortfarande i sin linda. I vår studie fann vi för första gången en trend som tyder på att terapeuter som deltagit i deliberate practice faktiskt fick sämre alliansskattningar från sina patienter (p = .054), medan kontrollgruppen såg en ökning i sina patienters skattningar.
Viktiga resultat:
- Ingen signifikant förbättring: Terapeuter som deltog i kursen visade ingen signifikant förbättring i patienters skattade allians.
- Oväntad försämring: Patienterna till de terapeuter som deltog i kursen rapporterade en minskning i alliansen, medan kontrollgruppen såg en förbättring.
- Frånvaro av expertmentorskap: En förklaring till dessa paradoxala resultat kan vara avsaknaden av expertmentorskap under kursen, något som är centralt inom modellen för deliberate practice. Kamratåterkoppling användes istället, vilket kanske inte ger samma kvalitativa stöd som en expertmentor kan erbjuda.
- Individuella lärandemål saknades: Terapeuterna övade på standardiserade scenarier snarare än att fokusera på sina egna utvecklingsbehov. Detta kan ha resulterat i att vissa terapeuter antingen övade på färdigheter de redan behärskade eller ställdes inför utmaningar som var för svåra, vilket i sin tur kan ha lett till frustration eller bristande självförtroende.
Slutsatser:
Dessa paradoxala resultat väcker viktiga frågor om hur deliberate practice används inom psykoterapeutisk träning. Det är möjligt att den avsaknad av expertmentorskap och det fokus på standardiserade scenarion som användes i vår studie bidrog till de negativa utfallen. Som Goldberg et al. (2016) visade, är mer erfarenhet inte nödvändigtvis kopplat till bättre utfall för terapeuter, och detta kan möjligen gälla för träning i deliberate practice (fast det låter lite osannolikt). Framtida forskning bör fokusera på att testa mer specifika tillämpningar av deliberate practice, med särskilt fokus på expertmentorskap och individuellt anpassade träningsprogram, för att förstå dess verkliga påverkan på terapeutisk allians och behandlingsresultat.
Det är dock viktigt att påpeka att studien hade metodologiska brister. Vi mätte endast patienternas upplevelse av alliansen, men inte deras symtomnivåer, vilket hade kunnat ge en bättre bild av deliberate practice-kursens påverkan. Dessutom var bortfallet högt, och ingen uppföljning har gjorts. Och som alltid, man ska inte dra för stora växlar från en enskild studie – replikering av resultaten är nödvändig för att kunna bekräfta våra fynd och förstå om de gäller bredare sammanhang. Replikeringsstudier, gärna med förbättrad metodologi, är ett viktigt steg för att verifiera (eller falsifiera!) och vidareutveckla dessa resultat.
Tips: Lyssna på en podcast om vår artikel! Endast 11 lättlyssnade minuter för en total sammanfattning:
Läs hela artikeln här:
Lagerberg, H., Boswell, J. F., Constantino, M. J., Andersson, G., Carlbring, P. (2024). Does Practice Make Perfect? The Effects of an Eight-Week Manualized Deliberate Practice Course With Peer Feedback on Patient-Rated Working Alliance in Adults: A Pilot Randomized Controlled Trial. Clinical Psychology in Europe, 6(3), e12353. doi:10.32872/cpe.12353
Goldberg, S. B., Rousmaniere, T., Miller, S. D., Whipple, J., Nielsen, S. L., Hoyt, W. T., & Wampold, B. E. (2016). Do psychotherapists improve with time and experience? A longitudinal analysis of outcomes in a clinical setting. Journal of Counseling Psychology, 63(1), 1-11.