Nationalencyklopedin, det allmänna uppslagsverket som vilar på vetenskaplig grund, skickade just en hälsning. ”Jag vill tacka för ditt värdefulla och uppskattade bidrag till NE under året och samtidigt önska dig en mycket god jul och ett förträffligt nytt år!”. Det ”värdefulla och uppskattade bidraget” var definitionen av Kognitiv beteendeterapi med 478 ord. Innan detta fanns endast beteendeterapi och psykoterapi beskrivet men alltså inte samlingsbegreppet KBT.
Det var inte helt enkelt att definiera detta paraplybegrepp.
Hela vår definition av KBT lyder:
kognitiv beteendeterapi, KBT, form av psykologisk behandling baserad på kognitiv teori och/eller inlärningsteori.Kognitiv beteendeterapi syftar till att lära sig hantera situationer som framkallar besvärande känslor och beteenden, genom inlärning av konstruktiva, fungerande tanke- och beteendemönster.
KBT är en integrativ och handlingsorienterad behandlingsmetod. Det är en bred psykoterapeutisk inriktning som existerar i en mängd olika varianter vilka inkluderar både allmänna och störningsspecifika behandlingsmetoder. Paraplybegreppet KBT innefattar även metodspecifika grenar såsom Acceptance and Commitment Therapy (ACT), dialektisk beteendeterapi (DBT), Integrative Couples Behavioral Therapy (ICBT), schemafokuserad KBT och mindfulness.
Tonvikten inom KBT ligger på samspelet mellan individen och omgivningen, här och nu. Terapin fokuserar på vilka faktorer som vidmakthåller problemen och strävar efter att ge patienten verktyg för att själv kunna hantera sina problem.
En typisk KBT-behandling inleds med en bedömning av patientens tillgångar och brister. Dessa sammanfattas och delas med patienten, i en beteendeanalys om behandlingen har en slagsida mot beteendeterapi eller en fallkonceptualisering om terapin är mer kognitiv. Båda syftar till att förklara varför problemen uppstått och hur svårigheterna skulle kunna brytas.
Nästa skede i terapin innebär att patienten får information om sitt tillstånd, exempelvis vad som händer i kroppen vid en panikattack. Därefter syftar behandlingen till att prova ett nytt sätt att agera. Genom en serie beteendeexperiment kan tidigare dysfunktionella tankar eller föreställningar systematiskt testas och nyinlärning ske. Detta kan även uppnås genom exponering, under vilken patienten i små steg frivilligt utsätter sig för det han eller hon är rädd för, t.ex. en levande orm eller en skrämmande social situation.
Genom att dela upp slutmålet i små hanterbara delar blir inte ångestpåslaget betydande utan endast ett hanterbart obehag uppstår. Genom att stanna kvar i situationen och erfarenhetsmässigt lära sig att inget farligt inträffar ändras personens tankar och föreställningar kring situationen. Genom att tillämpa detta i olika situationer generaliseras nyinlärningen till fler områden. En KBT-behandling avslutas ofta med ett återfallspreventivt program.
Varje enskild session inleds med att terapeuten och klienten tillsammans bestämmer vad mötet ska ägnas åt. Därefter arbetar terapeuten och klienten aktivt tillsammans med syndromspecifika övningar som sedan naturligt leder fram till hemuppgifter som klienten kan göra i sin hemmiljö till nästa session. De sista minuterna avslutas med att patienten sammanfattar vad hen tagit med sig från sessionen.
En hel behandling brukar spänna mellan 8 och 20 sessioner, även om det finns ensessionsbehandlingar för specifika rädslor. KBT har utöver det traditionella formatet där en terapeut träffar en patient även visats fungera i andra format, exempelvis gruppbehandling och självhjälp med vägledning på distans.
KBT utvecklades under 1900-talet och är baserad på empirisk psykologisk forskning och finns spridd i stora delar av världen. En rad behandlingsmanualer som beskriver hur behandlingen kan utföras finns utprövade och testade i vetenskapliga studier. I Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård av depression och ångesttillstånd rekommenderas KBT högre än både psykofarmaka och andra psykoterapier vid flera tillstånd. Se även kognitiv terapi och beteendeterapi.
