Ett forskarteam från Holland har i en ny studie som blivit publicerad i British Journal of Psychiatry undersökt huruvida behandlingsintensitet (uttryckt i antal sessioner i veckan) påverkar resultaten vid behandling av depression. De hänvisar i artikeln till en tidigare metaregressionsanalys, som kom fram till att antal sessioner per vecka, snarare än totalt antal sessioner, korrelerade positivt med behandlingsresultat. Det saknades dock enligt författarna av den nya studien randomiserade experiment som tittade specifikt på behandlingsintensitet. Enligt dem är deras studie den första randomiserade studie som undersökt 1 respektive 2 sessioner i veckan av kognitiv beteendeterapi (KBT) och interpersonell terapi (IPT) vid behandling av depression. Forskarnas primära hypotes var att två sessioner i veckan under de första 16 sessionerna skulle leda till den största minskningen av depressiva symtom efter 6 månader. De valde även att studera andelen avhopp under behandling (attrition rate), hur lång tid det tog innan behandling gav effekt (time to response) och potentiella skillnader mellan KBT och IPT vad gäller sessionsfrekvens.
Deltagarna i studien var patienter hos en av 9 olika holländska specialpsykiatriska mottagningar. För att inkluderas i studien skulle patienterna a) ha som primär diagnos antingen egentlig depression eller ihållande depression enligt DSM-IV eller DSM-5, b) vara i ålder 18-<65, c) behärska det holländska språket, d) skatta ≤ 20 på Beck Depression Inventory-II och e) ha tillgång till en internetuppkoppling. Patienter som uppfyllde alla kriterier för deltagande fick information om studien och tillfrågades om deltagande samt om man fick videofilma deras sessioner (för kontroll av kvalitet och följsamhet, detta var inget krav).
Totalt rekryterades 200 deltagare till studien. Efter en första baslinjeskattning blockrandomiserades deltagarna till en av fyra grupper (enligt lika proportioner), som var en kombination av betingningarna 1 eller 2 gånger i veckan och KBT- eller IPT-behandling. Förutom baslinjeskattningen fyllde deltagarna i skattningar online 2 veckor efter behandling påbörjats samt varje månad fram till 6:e månaden. Behandlingen som gavs utgick ifrån Beck et al. (1979) för KBT och Klerman et al. (1984) för IPT. Deltagare som randomiserats till att få behandling 2 gånger i veckan fick 16 sessioner de första 8 veckorna och 4 sessioner de sista 8 veckorna (upp till 20 sessioner över 16 veckor). Deltagare som randomiserats till att få behandling 1 gång i veckan fick 16 sessioner de första 16 veckorna och 4 sessioner de sista 8 veckorna (upp till 20 sessioner över 24 veckor). Det primära utfallsmåttet var poäng på Beck Depression Inventory-II (BDI-II), ett instrument för att mäta grad av depressivitet.
Enligt resultaten fanns det en signifikant effekt av sessionsfrekvens på grad av depressivitet enligt BDI-II. Effektstorleken mätt i Cohens d var 0,55, vilket vanligtvis tolkas som en medelstor effekt. Det var ingen signifikant skillnad mellan KBT och IPT. Resultaten visade också på lägre antal avhopp vid 2 sessioner i veckan (n=16, jämfört med n=32). En av studiens styrkor är enligt författarna dess höga externa validitet. På grund av att den genomförts på 9 kliniska mottagningar med 76 terapeuter och med klinikernas egna patienter (som uppfyllt en del kriterier) menar författarna att studiens resultat har en hög generaliserbarhet till klinisk miljö. Författarna för även en diskussion om att behandling 2 gånger i veckan kan var mer kostnadseffektivt, något de tänker följa upp i en senare artikel. Sammanfattningsvis menar författarna att en omorganisering av depressionsbehandling inom psykiatrin från en session till två sessioner i veckan kan leda till snabbare förbättring, färre avhopp och bättre behandlingsresultat.
Text: Aris Kourkakis
Foto: Freepik & Deep Dream
Läs originalartikeln:
Bruijniks, S. J. E., Lemmens, L. H. J. M., Hollon, S. D., Peeters, F. P. M. L., Cuijpers, P., Arntz, A., … Huibers, M. J. H. (2020). The effects of once- versus twice-weekly sessions on psychotherapy outcomes in depressed patients. The British Journal of Psychiatry, 1–9. doi:10.1192/bjp.2019.265
Andra referenser:
- Beck AT, Rush AJ, Shaw BF, Emery G. Cognitive Therapy of Depression. Guilford, 1979.
- Klerman GL, Weissman MM, Rounsaville BJ, Chevron E. Interpersonal psychotherapy of depression. Basic Books; New York: 1984. [Google Scholar]