April, april din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill! …eller, kan man verkligen det?
Någon som definitivt vet är Maureen O'Sullivan, professor i psykologi vid universitetet i San Francisco. I sin presentation av sin forskning vid den 27:e internationella psykologikongressen i Stockholm i juli lät hon oss förstå att lögner inte är särskilt lätta att avslöja. O'Sullivan, som räknas som en av de mest framstående forskarna inom området, har mycket lång erfarenhet. Hon har bland annat under decennier anlitats som föredragshållerska av den amerikanska underrättelse- och säkerhetstjänsten.
Forskningen tyder, enligt O'Sullivan, på att det stora flertalet människor inte på grundval av uppträdande kan avgöra om en person ljuger. Denna nedslående sanning gäller inte endast lekmän, utan även de flesta yrkesverksamma personer – till och med de som i sitt jobb förväntas kunna avgöra en persons trovärdighet (t ex de som undersöker försäkringsbedrägerier). Som exempel gavs bland annat ett försök där sex grupper (n=509) ingick; stadsanställda personer vid USA:s underrättelse- och säkerhetstjänst, polis, domare, psykiatriker, högskolestudenter respektive vanliga yrkesverksamma vuxna. Försökspersonernas uppgift var att bestämma vilka av tio videoinspelade personer som ljög respektive var uppriktiga i redogörelse för sina känslor inför diverse subjektivt angelägna ämnen. Endast "Secret Service" var bättre än slumpen.
O'Sullivan tror att lögnare kan avslöjas eftersom det i det långa loppet är alltför påfrestande att ljuga, eller för att lögnarens sätt att hantera känslor avslöjar dem. Goda lögnare är de som inte har kognitivt svårt att ljuga och som inte upplever några känslor när de ljuger. Mer specifikt sägs följande karaktärisera en god lögnare; personen (1) är väl förberedd, (2) är originell, (3) tänker snabbt, (4) är uttrycksfull, (5) har bra minne, (6) upplever inga för berättelsen motstridiga känslor medan han/hon ljuger, (7) är en bra skådespelare. Lögnare avslöjas ofta för att de inte är tillräckligt väl förberedda. Människor som är specialiserade på att avslöja osanningar letar efter tecken som motsäger en bedragares utsagor. Lögnare bör därför vara försiktiga med vad de säger. Slugast är att undanhålla information och att uteslutande säga sådant som inte kan verifieras av utomstående. Att säga att du ”ärligt talat inte kan komma ihåg vad jag gjorde för ett par dagar sedan”, är att föredra framför att hitta på något. Något som är mer intressant ur ett praktiskt/kliniskt perspektiv är hur man avslöjar en lögnare.
O'Sullivan menar att lögner ofta förblir oupptäckta på grund av att observatörerna har en alltför stor portion god tro – det vill säga man tar ofta för givet att människor talar sanning. Det är absolut nödvändig för en person som ska avgöra en individss trovärdighet att han/hon är misstänksam – till och med misstror människor! Detta är svårt. Konventionen för hur dagliga samtal ska föras uppmuntrar inte till uppvisande av misstänksamhet. Konversationer skulle bli alltför enerverande om den som lyssnar hela tiden uttalar tvivel - berättaren skulle bli irriterad och arg av att hela tiden avbrytas och ifrågasättas ("Jag tror inte på det här", "Vad har du för bevis", "Jag skulle vilja kolla det här", och så vidare). Att uttala tvivel är extra svårt om berättaren är någon som lyssnaren känner sig emotionellt nära, som t ex en vän eller partner. Detta skulle kunna vara en av förklaringarna till att forskning visat att man är dålig på att upptäcka lögner även hos de man känner väl.
En av de mest effektiva teknikerna för att identifiera en lögnare är att fortsätta ställa frågor om ämnet så fort man börjar hysa misstankar om att en person far med osanning. Det blir, enligt O'Sullivan, svårare och svårare för en person att fortsätta ljuga när en lyssnare ställer allt fler nya frågor. Det finns flera förklaringar till detta. Dels måste lögnaren undvika självmotsägelser, dels får de inte säga sådant som observatören redan vet är osant. Vidare måste de komma ihåg vad de tidigare har sagt utifall att de uppmanas att ge mer information eller förtydliga något. Dessutom måste lögnaren ständigt kontrollera sitt beteende för att förhindra risken att icke-verbala tecken, så som nervositet och kognitiv belastning avslöjar dem. Det är emellertid inte så lätt att fortsätta att ställa frågor. För det första är det inte förenligt med god ton att ställa många frågor. För det andra har forskning visat att lögnare till en början ger ett ärligt intryck vid vidare utfrågning. Alltså, när lögnare - efter att ha blivit ifrågasatta - fortsätter ljuga finns det en stark tendens att man tror dem och överger fortsatt utfrågning.
En annan teknik som anses användbar är att be den misstänkte lögnaren att återupprepa det han/hon tidigare sagt. Detta har två fördelar. För det första kan lögnare ibland ge ett misstänkt intryck eller rent av avslöjas för att de inte längre kommer ihåg vad de tidigare har sagt och motsäger därför sig själva när de återberättar historien. För det andra, när lögnaren förstår att observatören använder denna teknik kan de ibland bestämma sig för att inte inkludera för många fabrikationer i berättelserna. Detta för att ju mer de berättar, desto mer måste de komma ihåg, och desto större är risken att de motsäger sig själva. Detta gör att osanningar ibland är ganska platta och osmyckade berättelser.
De övriga teknikerna kan kort sammanfattas som "jämför lögnarens beteende med hur han/hon är normalt" samt att "det är viktigt att inte avslöja för mycket för lögnaren". Bedragare ska inte känna till exakt vad utfrågaren redan känner till (detta gör att lögnaren hela tiden riskerar att bli avslöjad genom att ha sagt något som motsäger utfrågarens vetskap. Denna risk leder sannolikt till en förhöjd nervositet som kan ta beteendemässiga uttryck).
Slutligen, tänk på att det inte finns några typiska beteenden som tyder på att någon ljuger. Inte heller säger eller undviker lögnare att säga eller göra speciella saker. Låt inte stereotypa uppfattningar avgöra om någon far med osanning (t ex att lögnaktig person inte kan ljuga samtidigt som de ser en annan människa i ögonen). Titta istället på hur personen beter sig och lyssna noggrant till vad han/hon säger. Ett kort känslomässigt uttryck, hämmade subtila rörelser, verbala motsägelser - allt kan vara tecken på lögn, men behöver inte vara det.
Efter föreläsningen dröjde jag mig kvar och fick chansen att byta några ord med O'Sullivan. Huruvida hon var genuint intresserad av vårt samtal, eller om hon använde sina vilseledande färdigheter (deceptive communication) vet jag inte. Klart är i alla fall att jag hade njutit en spännande och intressant presentation av en entusiasmerande föreläsare som pratade fritt ur hjärtat - ett klart guldkorn på kongressen!
Ekman, P., & O'Sullivan, M. (1991). Who can catch a liar? American Psychologist, 46(9), 913-920.
Ekman, P., O'Sullivan, M., & Frank, M. G. (1999). A few can catch a liar. Psychological Science, 10(3), 263-266.
Översiktslitteratur om lögner och dess kliniska konsekvenser (boken har bitvis bakats in i ovanstående text samt kommer att recenseras av Dr O'Sullivan i ett framtida nummer av Scandinavian Journal of Behaviour Therapy):
Vrij, A. (2000). Detecting lies and deceit. The psychology of lying and the implications for professional practice. Chichester, UK: John Wiley & Sons, LTD.