Andningsträning onödigt vid Paniksyndrom?

- den individuella effekten nu isolerad

 Med kognitiv beteendeterapi (KBT) uppnår man idag mycket goda resultat vid paniksyndrom med eller utan agorafobi. En standardbehandling består oftast av psykoedukation, kognitiv omstrukturering, interoceptiv exponering, in vivo exponering samt någon form av träning i kontrollerad andning. Trots att antalet KBT-utbildade terapeuter ökar i Sverige, är behovet dessvärre långt ifrån täckt. I ett försök att effektivisera behandlingen har Schmidt och medarbetare omsorgsfullt undersökt andningsträningens (AT) individuella påverkan på behandlingsutfallet. Bakgrunden till att just AT valdes ut var för att det finns studier som pekar på att det finns relativt litet att vinna på tillägget av denna intervention. Författarna menar dessutom att det finns ett uppenbart teoretiskt motiv till att granska AT; man bör inte introducera ett ”säkerhetsbeteende” eftersom det riskerar att minska effekten av exponeringar.

Deltagarna i denna studie var 77 personer som enligt Structured Clinical Interview for DSM-IV diagnoses (SCID) uppfyllde DSM-IV kriterierna för paniksyndrom. Dessa slumpades till tre betingelser; manualstyrd standardbehandling (enligt ovan) med AT respektive utan AT, samt en väntelista (i sammanfattningen ignoreras denna kontrollbetingelse). Behandlingen, som leddes av en KBT-terapeut, skedde i smågrupper och pågick under 120 minuter en gång per vecka under 12 veckor. Enda skillnaden mellan behandlingsgrupperna var att 30 minuter extra lagts till vid session 4 och 5 för AT-gruppen för att lära ut denna specifika teknik.

Resultaten visar att tillägget av AT inte förbättrade utfallet på något beroendemått, utan snarare negativt inverkade på resultatet. Det fanns inga signifikanta skillnader mellan de två aktiva behandlingarna, men trots en relativt låg ”statistisk power” identifierades vissa tendenser. Vid uppföljningen tolv månader efter avslutad behandling hade gruppen som inte fått AT färre panikattacker, hade lägre förväntansångest, samt hade mindre agorafobiskt undvikande. En möjlig kritik mot studien är att den talar emot tidigare erfarenheter. Vi vet inte heller om resultaten kan generaliseras till individuellt administrerad KBT för paniksyndrom, eller självhjälpsbehandlingar.

Slutsatsen av denna studie blir att om antalet sessioner är begränsat bör terapeuten inrikta sig på kognitiva och interoceptiva tekniker snarare än att lära ut copingstrategier så som andningsträning. I framtiden är det viktigt att testa är huruvida tillämpad- respektive progressiv muskelavslappning påverkar behandlingsutfallet.

Per Carlbring
Gerhard Andersson
Inst f Psykologi, Uppsala

Schmidt, N. B., Woolaway-Bickel, K., Trakowski, J., Santiago, H., Storey, J., Koselka, M., & Cook, J. (2000). Dismantling cognitive-behavioral treatment for panic disorder: questioning the utility of breathing retraining. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 68, 417-424.