SAMMANFATTNING

Vid ångestsyndrom upplever patienten en mängd olika symtom av fysiologisk art, som hjärtklappning, andnöd, svimningskänsla, yrsel mm. Dysfunktionella antaganden som katastroftankar är även vanligt, liksom irrationell rädsla. Man har funnit samband mellan hur personer predicerar ett potentiellt hot eller en fara och utvecklande av agorafobiskt undvikande. Hur personer predicerar fara och förhåller sig till aversiva stimuli är av både kliniskt och teoretiskt intresse.

Då yrsel är ett mycket vanligt förekommande problem hos ångestpatienter har det antagits att det finns en koppling mellan vestibulära problem och ångestproblematik. Besvären av vestibulär art leder ofta till att patienten uppfattar rörelserelaterade stimuli som aversiva och det kan i sin tur leda till utvecklade av agorafobi i rörelserelaterade situationer.

Denna studie undersökte ångestpatienters förväntning och upplevelse av obalans vid balansrubbning. I studien deltog 53 personer med ångestproblematik. Skattning av förväntad och upplevd svajning respektive risk att tappa balansen gjordes på en visuell analog skala mellan ett och tio. Balansen mättes via posturografi, med hjälp av en stillastående balansplatta. För att störa den proprioceptiva balansen administrerades vibrationer via vadmuskeln. För att avskärmas från visuella intryck fick deltagarna använda ögonbindel. Balansen, med balansrubbning, mättes med posturografi i en serie av tio delförsök om 20 sekunder vardera. Skattning gjordes före respektive efter varje delförsök. Mätning av hjärtslagsfrekvens och hudkonduktans gjordes under de tio delförsöken. Otoneurologisk status, aktuella och historiska fynd, fastställdes.

Resultatet visade att försöksdeltagarna gick mot att bli mer och mer korrekta i sina prediktioner, både angående svajning och risk att tappa balansen, under de tio delförsöken. Förändringen var signifikant. Upplevd svajning respektive risk att tappa balansen minskade inte över tid. Den objektiva mätningen av balansen visade att balansen förbättrades, deltagarna svajade signifikant mindre över tid. De fysiologiska mätningarna visade en signifikant ökning av hjärtslagsfrekvens och hudkonduktans under hela försöket. Vid den otoneurologiska undersökningen fann man en mycket liten del av aktuell vestibulär åkomma men en betydande del hade tidigare sjukdom relaterade till vestibulära systemet.

Enligt resultaten kan man urskilja följande olika processer: Ångestpatienterna går mot att göra mer korrekta prediktioner över tid. De upplever ingen förändring i obehag. En habituering till rörelserelaterat stimuli sker, de svajar mindre över tid. De fysiologiska värden ökar däremot över tid.

Delar av resultatet stöder de teorier som finns om prediktion vid aversiva stimuli. Resultaten diskuteras bl a med hänvisning till match –mismatch modellen samt till autonoma reaktioner vid hot.